Du är så varm här


Det är när man inte vill ändra på en person. När hans blick inte är intensiv som en passionerad kyss första gången man ser den men allt eftersom blir till den mest intensiva blick man någonsin vilat sina ögon på. När man i början ser honom och tänker att äsch, han är nog inte något för mig. Men efter ett tag sneglar på honom över ett middagsbord och inser att han är precis den jag vill ha. När kärlek växer sig större och går från ett litet frö till att bli en blomma med brister. Men jag tänker att det är nog då det är på riktigt. När det känns mer i magen för varje gång han rör ens kropp. Tänker på de förälskelser som börjar så snabbt sen dalar snabbare än en berg och dalbana på väg ner. Som små sockerkickar. Eller ett McDonaldsmål. Man är så jävla sugen så slänger man i sig maten och sen har man ätit färdigt, ser ner på resterna och tänker att vad var det där bra för. Medan riktig kärlek är mer som en trerätters. Hans händer som inte var något speciellt från början men idag är de finaste händerna man vet. Skämten blir roligare. Man vill mer. Det känns mer. Allt är mer och på riktigt. Man vill mer.

-Michaela Forni

Tantalara


Igår blev jag ett år äldre. Ett steg längre bort från Barbies och hopprep, ett steg närmare rynkor, gråa hår och rollator. Känner stressen flåsa mig i ryggen. Fast det har den i och för sig redan gjort i ett år eller två. Vill. inte. bli. äldre. Förstår inte för mitt liv hur folk kan längta efter att bli till exempel 18. Visst, det kanske är roligt just för stunden då man just blivit "vuxen", men tänk sen då. Efteråt. Då går det bara utför, man blir ju som sagt inte yngre.. Ni kan kalla mig nojig nu, men sen när ni sitter där i gungstolarna på ålderdomshemmet med ett garnnystan i knät och undrar vart åren tog vägen, då ska jag be hemtjänsten skjutsa mig så att jag kan säga vad var det jag sa. Hehe.

Nog om det. Jag firades i söndags med två(!) tårtor och finfina presenter. Jag fick en hel del pengar (bla till ett par efterlängtade dansskor!), en bok, en tunika, ett doftljus och..................ett objektiv! Precis ett sådant som jag önskat mig. Gårdagen, dvs min riktiga födelsedag, spenderades tillsammans med Magnus. Av honom fick jag en sockersöt cupcake-bok och ett par fräsiga träningsbyxor. Behövligt och bra. Födelsedagsbarnet ger alltsammans 5 av 5 toasters.

Om nyårslöften

Har sett många bloggare skriva om sina nyårslöften där de lovar dyrt och heligt att börja träna 14 ggr/veckan, sluta äta godis (och onyttigheter överhuvudtaget för den delen), bli bättre människor, satsa mer på skolan etc etc. Det är löften om både det ena och det andra. Det ska vara stort, större, störst. Helst ska det handla om så stora saker att de förändrar ens liv på alla plan. Minst!

Själv så har jag inte avgett några löften alls. Har aldrig gjort någon gång under mitt snart 17åriga liv heller. Förr eller senare ger man ändå upp, och då blir det ett större misslyckande än vad det egentligen varit från början. Innan det nya året kom så gick man lyckligt omkring småätandes och otränad. Men sen när det blir nyår, ja då gäller det att ligga i, för då ska man plötsligt bli en helt annan person. En person med andra vanor och värderingar. En bättre människa, som så många väljer att kalla det.

Istället satsar jag på att göra allt det där man önskar börja/sluta med på resten av årets alla dagar. På så sätt så slipper man känna den där pressen på att allt måste bli så perfekt bara för att det råkar bli ett nytt år. Dessutom får man en ursäkt att lata sig i soffan med en godispåse några extra dagar ;)

Hur som helst, att sätta upp överambitiösa mål mår ingen bra av. Kom ihåg det.
Lycka till med era nyårslöften!

Do I?

Jag och min pojkvän diskuterade tatueringar, och han är sugen på att skaffa sig en. Det han vill ha är dock, vad jag anser, ett opassande motiv för en tatuering som man har kvar på sin hud livet ut.

Vad det gäller tatueringar tycker jag att man ska tänka till ordentligt innan man märker sin hud för gott. Det vore väl himla olyckligt om man någon gång skulle ångra sig. Själv gillar jag att min kropp är ren från klotter, och vill gärna behålla den så ett bra tag till. Men om jag någon gång skulle ändra mig så skulle jag nog välja ett enkelt motiv. Jag gillar rena linjer utan onödigt krusidull. Det värsta jag vet är en massa krystade detaljer såsom "skuggor" och "bakgrund" utan betydelse. För egentligen, det sitter ju mest där för att fylla ut och binda ihop hela tatueringen. Om man väljer att lägga ut en massa pengar på att utsmycka sin kropp tror jag knappast att man skulle göra det för någon färgad rök/dimmas (klassiskt!) skull. Det är ju själva motivet som är det huvudsakliga i tatueringen. Eller?

Det här är ju bara vad jag tycker, så nu vill jag att ni berättar vad ni har för åsikter när det gäller tatueringar. Skulle ni vilja tatuera er?


Exempel på sådant som jag gillar. Rent och fint.



Some answers out there?

Har egentligen hur mycket som helst som jag vill skriva ner här, men det blir aldrig av. Idéerna bara läggs på hög, och glöms bort då jag anser att det hela tillslut blir för krystat. Att skriva ska vara kul. Punkt och slut.

Vilket för tankarna åt ett annat håll. De bästa och mest uppskattade bloggarna ju är de som står ut ur mängden. Är det inte då lite konstigt att majoriteten av alla bloggare som söker mest uppmärksamhet är sådana som kopierar alla, tusentals redan existerande, modebloggars material. Allihop skriver de om samma saker, på samma sätt. Ingen personlig touch, bara rakt igenom och avskalat. Helst ska designen också vara vit och "stilren" med nåt klitchigt typsnitt som typ Times New Roman. De skriver om de senaste kollektionerna och de där "dösnygga" skorna som egentligen inte är särskilt fina utan mest liknar monster.. Behövs det verkligen så många som skriver om exakt samma saker? Finns det faktiskt folk som gillar att läsa 87 bloggar per dag med nästan samma bild och text? Konstigt det där.

Vad tycker du?


Urfult, om du frågar mig.

Hejdå balett

Sitter och försöker stretcha baksida ben lite lätt mot stolarna bredvid mig (Har ockuperat köket nämligen) men det går inget vidare bra. Som varenda vanlig onsdag var jag och dansade igår ikväll. Det skulle jag egentligen gjort nu med. Just precis nu skulle jag kanske legat på golvet och töjt höfter, sträckt ut ben, pointat fötter. Men nu är det slut med det.



Fick reda på att det inte blir några fler balettlektioner för min del. Hemskt trist tycker jag. Vår lärare kunde inte träna oss mer varken nu eller senare i år. Det är synd, med tanke på hur mycket jag gillade just balettlektionerna. Visst kan balett vara krångligt och jobbigt, men det är en himla bra träning och man lär sig väldigt mycket teknik. Ja, synd tycker jag.

Om mindre snälla bloggare

Jag har funderat på en grej som jag känner att jag måste dela med mig av. Vad är egentligen grejen med att storbloggare hänger ut varandra till höger och vänster? Noll respekt. Hemligheter och privatliv skrivs glatt ut inför flera tusen läsare. Har de ingen skam i kroppen? Ena stunden är de bästa vänner och gör ditten och datten tillsammans, 5 minuter senare kan man läsa om vilken falsk fjortis/diva/bög denne är. Och det konstiga är att kort därefter syns de tillsammans igen. Och så fortsätter cirkeln, om och om och om igen.

Jag själv skulle aldrig vilja umgås med någon jag visste skulle, utan tvekan, avslöja hela min livshistoria på sin blogg vid minsta lilla tjafs. Ibland händer ju sånt till och med helt oprovocerat. Ungefär som om de inte hade något bättre för sig just för stunden.

Nej, jag tvekar på att man har särskilt mycket innanför pannbenet om man beter sig på det där viset. Något som de flesta storbloggare behöver lära sig är att man inte kommer speciellt långt i livet genom att uppföra sig som en bortskämd diva. Då står man till sist ensam. Det här tror jag förresten är något som en viss bloggerska börjat fasa för på senare dar. Kan ni gissa vem jag pratar om?...

"Är man stor måste man vara snäll".


Om att skriva

Jag älskar att skriva. Det är ett av mina stora intressen. Det har det alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Det var även en faktor till att jag började i skolan ett år tidigare än mina jämngamla. Medan de gick i förskolan och lekte hela dagarna, satt jag bänkad i klass ett. Att äntligen få lära mig skriva, läsa och räkna på riktigt var ett riktigt äventyr som jag njöt av till fullo. Lite kunde jag ju sedan innan på grund av mitt intresse att lära, men det var först nu det skulle leda någonvart. Och tänk, ända sen den där dagen i ettan har svenska varit mitt favoritämne.

Speciellt grammatik är något som faller mig i smaken. Likaså synonymer. Jag tycker det är viktigt med ett bra språk, att inte bara använda slang och hopdragningar, utan även att ha förmågan att hantera formellt tal och skrift. Man kommer inte särskilt långt i samhället med bara "öh, bah" och diverse skällsord.

När jag var liten drömde jag om att en dag skriva böcker. Riktigt tjocka böcker på flera hundra sidor om påhittade människors spännande liv. Jag har många gamla pärmar med påbörjade sagor och berättelser. De ligger förmodligen och dammar igen i en vrå uppe på vinden eller så. Det var alltför länge sen jag skrev bara för skrivandets skull och det är synd tycker jag. Det är synd att det aldrig blev nåt av det hela. Fast å andra sidan har jag ju hela livet framför mig. Jag skulle hinna skriva en hel rad romaner om jag ville.

Kanske något att fundera på.


Tankar om bloggandet

Det här med att skriva blogg är tydligen inte riktigt min grej. Det är mycket som ska vara med. Lusten, tiden, humöret, ni fattar. För jag har verkligen ingen lust att sätta mig ner och skriva bara för skrivandets skull. Då försvinner ju hela idén med det hela. Att blogga ska vara roligt. Punkt och slut.

Just nu har jag beslutat mig för att det är någorlunda kul. Därför kommer strax ett riktigt inlägg.

Jag förstår inte riktigt

....det där med att ha en blogg där man enbart lägger upp andra bilder än sina egna. Andras outfits, andras föremål, andras foton. Inspiration, skriver de. ????, skriver jag. Nej, detta bloggfenomen är då helt obegripligt för mig.


Bild sedan dansavslutningen. Jag var en zombie - punkt.

De olika delarna

Jag har tänkt på en sak. Fy vad sur jag ser ut i min header, likaså profilbilden. Ja, jag skulle då verkligen inte tänka att "hey, den där tjejen verkar vara en riktig hyvens prick. Henne skriver jag till" Nä, snarare nåt i stil med "vilken bitch, hon verkar vara urtråkig. Blääää". Precis så, ungefär. Och sen designen också! Grå! Vad är egentligen det för färg att ha på sin blogg? Ungefär "hej, jag har ingen personlighet".

Jag tror vi kan konstatera att ingenting på min bloggs utseende egentligen speglar mig.

Jag är ju en såndär tjej som inte kan hålla sig för skratt ens i två minuter. Jag är ju hon den där som går med prinsessklänningar mitt i vintern, bara för att det råkar vara snyggt just då (även om det är -30!!). Den som alltid kommer med knäppa idéer, som att ha picknick på vardagsrumsgolvet. Jag gillar små hattar, och köper gärna en kesoburk och moläter i en park någonstans. Hjärtan i ansiktet, och förresten lite varstans, kan vara det finaste som finns en tråkig tisdagsmorgon. En annan dag kanske jag drömmer om att gifta mig med Jack Sparrow.

Den där tjejen uppe i min header däremot. Hon ser mest ut att gå omkring och vara sur dagarna i ända. Nä, henne kan vi kasta i ett sopnedkast någonstans tycker jag, så kan hon sitta där och sura med sina ruttna bananer.

Så för att påminna mig själv att aldrig bli som hon, så ska jag vara döhäftig imorgon. Jajamen, hela dagen ska jag vara råcool. Tror ni jag lyckas? Nå, det återstår att se.


Google kan vara bra underliga

Jag tänkte berätta att jag var glad, och då med hjälp av en bild. För ni vet väl allt det där tjafset om att en bild säger mer än tusen ord? Ja, hur som helst så tog jag och sökte på Google med sökordet "glad", och vips så kom denna bild upp. Nä, det blir nog inget glad-inlägg, jag kom helt av mig..... Hur tänkte dom här liksom?

Jag bara undrar???



Aha!

Nu förstår jag varför alla rika hollywoodfruar har hembiträde..........Det är väl självklart att de inte kan göra någonting själva när de har så här långa naglar. Mysko.


En simpel liten kärleksfull gest

Med ett stycke företagsekonomi uppslaget sitter jag och lyssnar på alltför fantastiska sånger. Ni vet såna där som är så fina att det gör alldeles ont i hjärtat när man lyssnar på dem. Kanske påminner de om något man en gång hade glömt, kanske betyder de ingenting alls men är så tilltalande att man bara måste lyssna på dem i alla fall. Det pillriga med det hela är bara att musiken är mycket mer intressant än själva läxläsandet. I takt med tonerna bleknar ekonomin och tankarna flyter istället iväg mot banala men ack så bedårande små ting i vardagen. En snabb puss på näsan av den där pojken man är kär i, ett alldeles för sött stycke i en text.

Det blir oftast så när man har något man absolut måste göra, man börjar fundera på allt annat i hela världen - utom just det. Som sagt, det är lite pillrigt det där med musik och ekonomi.

Det lönar sig att sitta uppe

Egentligen hade jag tänkt krypa till kojs tidigt ikväll, men så fick min käre M här en snilleblixt. Tänk om vi skulle ta och stanna uppe hela natten, funderade han. Nja, sade jag, vi ska ju åka massa pulka imorgon. Jahap, så fick det helt enkelt bli en liten kompromiss istället. Jag stannar uppe en stund och M stannar uppe en något längre stund - sisådär hela natten eller så.

Det var en himla tur att jag faktiskt inte gick och la mig, för gäspningarna ledde nämligen inte enbart till kramp i käkarna. Det ledde även till att jag hittade en handfull nya smultronställen. Tänk, det finns faktiskt bloggar som faktiskt inte bara består av dumma blondiner, upptryckta tuttar och dåliga redigeringar. Det var då länge sedan jag fick något sådant motbevisat.. Hur som helst, dessa bloggar gav mig en riktig funderare. Tänk om man skulle ta och börja köra sitt eget race, och strunta i vad alla andra pysslar med på sidan om. Det är rysligt svårt att försöka ignorera omvärlden, det måste jag medge, men det är iallafall värt ett försök. Det skulle vara så mycket bättre att ha mina nyfunna smultron som förebild snarare än någon utav de andra storbloggarna. Japp, från och med nu ska jag bli som dem. Inspirerande och sprudlande, och därmed basta.






I'll alwas think of it as the dream it actually were.