Jag tänkte att jag skulle ta och publicera något annat är foton för en gångs skull. Så det fick helt enkelt ta och bli en liten snutt ur en novell jag en gång skrev i skolan. Berätta gärna vad ni tycker.

Det började en torsdag. Himlen var gråmulen och jag hade just klivit in på perrongen. Ljusen varnade för tågen som snart skulle susa förbi. Det ena efter det andra stannade och släppte av eller tog upp nya passagerare. Jag såg tonvis anonyma människor i en enda grå massa. Allihop såg de likadana ut. Varenda en bar kläder i trista opersonliga gråskalor, och allihop stirrade ner i marken i hopp om att slippa se varandra. De var alla förblindade. De levde i sin egen bubbla, och hade varken tid åt att bry sig om någon annan eller ens öppna ögonen för verkligheten. De hade annat att tänka på. På något vis måste jag ha tappat fattningen där jag stod sluten i mina tankar, för jag noterade inte ens hur folkmassan löstes upp. Helt plötsligt var de bara försvunna ut i tomma intet. Jag svalde några gånger i ett hopplöst försök till att få bort den kvävande känslan som envist fästs sig i min hals. Jag såg hur dörrarna till den sista vagnen öppnade sig, och ut ur det dassiga grå kom en liten ödslig figur släpandes på en gigantisk röd väska. Jag visste med en gång när jag såg henne; det var Isadora.

Jag öppnade munnen av ren och skär lycka men allt mina stämband lyckades åstadkomma var en hes viskning. Min kropp fylldes av något varmt. Jag kunde inte förmå mig att tygla min längtan något mer, så avsaknaden av henne tog över då jag rusade emot henne.
Hon släppte väskan och gjorde detsamma.

Sisådär. Det får räcka för nu.