Mina ben är nära inpå att vika sig. Antingen slår hjärtat några extra slag, eller så stannar det helt. Allting går så fort att jag inte hinner inte registrera vilket av de två påståendena som stämmer. Strupen tillåter ingen syre längre, och en kvävande känsla lägger sig över mig. Jag blir själv förvånad över hur min kropp kan reagera så starkt på något så litet. Men innan jag vet ordet av är ögonblicket borta, och jag återgår sakta till verkligheten. Borta. Nu och för alltid.