Ett fint idrottsminne


När jag sökte till Hälsinglands Dansteater förra sommaren var jag bombsäker på att jag inte skulle komma med. Jag tänkte att "dom som är med där är ju jätteduktiga, där platsar ju inte jag. Absolut inte, ingen chans i världshistorien!". Jag var jätteskakis den dagen då uttagningen var och klev upp extra tidigt för att hinna stretcha och förbereda mig. En miljon tankar malde i mitt huvud. Jag hade redan deltagit i Hälsinglands Dansteaters sommarvecka (en slags förbereredelsevecka om man kanske har tänkt söka till HDT* eller kanske bara vill tjuvstarta höstterminen) och redan då varit så nervös att jag bestämt mig för att inte söka på riktigt. Men ändå så satt jag nu där den morgonen, anmäld och utan möjlighet att dra sig ur. Så jag tog mod till mig och cyklade till danssalen och gav allt jag hade. Jag har en tendens att bli enormt nervös och ängslig när det gäller att prestera under dansen, men som tur var hade jag min vän Cissi som stöd. Jag har alltid beundrat alla duktiga dansare i HDT, liksom sett upp till dem, så för mig var det en omöjlighet att jag en dag skulle stå där mitt ibland dom. När jag kom hem satte jag mig och klickade frenetiskt på uppdatera-knappen i väntan på att listan på de lyckliga som kommit med skulle komma upp. När den väl gjorde det gav jag ifrån mig ett glädjetjut och hoppade högt upp i luften. Det omöjliga hade inträffat; jag var med!

Och nu har jag snart dansat i Hälsinglands dansteater ett helt år, och mitt kontrakt håller på att ta slut. Om några veckor ska jag söka om igen. Jag håller verkligen tummarna för att jag kommer in en gång till. Och om inte, så är jag väldigt tacksam för det här året som gått. Har lärt mig en hel del nytt, samt utvecklats inom dansen.

HDT* = Hälsinglands Dansteater

Kommentarer

Kommentera här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback